Kommuniteten Sant'Egidio

Vänskap med de fattiga

Sant´ Egidios tredje uppdrag är, och har allt sedan kommuniteten grundades varit, att tjäna de fattiga med respekt och vänskap. När studenterna 1968 samlades kring Guds Ord, insåg de att om man vill leva i enlighet med evangeliet, måste man se på de fattiga som vänner. Det går inte att leva långt ifrån dem, för evangeliet är det glada budskapet även för den fattige. Därför startades redan innan kommuniteten tagit namnet Sant´ Egidio den första verksamheten , den s.k Folkskolan. Den var mer än bara en eftermiddagsskola för de utstötta barnen från de romerska slumkvarteren, som t.ex. ”Il Cinodromo - Hundkapplöpnings-banan” som ligger invid Tibern i södra Rom. Sedan dess har antalet folkskolor mångdubblats, såväl i Rom som i alla andra städer där kommuniteten finns, och man ägnar sig särskilt åt de mest vanlottade och utsatta barnen.

Som det påbjuds i Matteusevangeliet 25, har denna vänskap utsträckts till att gälla andra fattiga. Fysiskt och mentalt handikappade, bostadslösa, invandrare, människor i livets slutskede. Man möter också människor under andra omständigheter, på fängelser, på ålderdomshem, i tältläger, i flyktingläger. Med åren har man utvecklat en känslighet för alla former av fattigdom, den må vara gammal eller ny eller under utveckling, liksom för fattigdom av icke traditionellt slag. I många länder i Europa lever till exempel många gamla, också välsituerade människor, ensamma.

Sant´ Egidio har sedan allra första början identifierat sig med sina allra minsta bröder och de fattiga utan undantag. De har alla status av familje¬medlemmar i kommuniteten. Vart det än finns en Sant´ Egidiokommunitet, från Rom till San Salvador, från Kamerun till Belgien, till Ukraina, till Indonesien, så känner man alltid vänskap och förtrolighet med de fattiga. Ingen kommunitet, inte ens den yngsta, är så liten och svag att den inte kan hjälpa andra fattiga. Det är den fattiga änkans två kopparslantar som har så stort värde för Gud (Markus 12:41).