Bönen är hjärtat i kommuniteten Sant´ Egidios liv. Den är dess viktigaste uppgift.Vid dagens slut samlas man i varje Sant´ Egidio-kommunitet, stor eller liten, kring Herren för att lyssna till hans Ord. Genom att lyssna till Guds Ord och genom bönen lever kommuniteten. Lärjungarna får sitta vid Jesu fötter, som Maria från Betania gjorde, för att ta emot hans kärlek och lära av honom att ”låta det sinnelag råda som också fanns hos Kristus Jesus” (Filipperbrevet 2:5).

Därför samlas kommuniteten varje kväll vid Herrens fötter och gör lärjungarnas bön till sin egen: ”Fader, lär oss att be!” Och Jesus som är bönens mästare svarar alltid: ”När ni ber, säg så här: Vår Fader.” Det är inte bara en enkel uppmaning. Det är mycket mer. Med dessa ord gör Jesus alla lärjungar delaktiga i sitt eget förhållande till Fadern. Bönen innebär att vi är barn till Fadern som är i himlen. Att be är alltså framförallt ett sätt att vara. Med andra ord kan de Guds barn som med förtröstan vänder sig till Fadern vara säkra på att han hör deras bön.

Jesus lär oss att kalla Gud ”Vår Fader” och inte bara ”Fader” eller ”Min Fader”. Inte ens när lärjungen ber i sin ensamhet är han ensam eller faderlös; han är alltid medlem i Guds familj. I den ¬gemensamma bönen kommer både barnaskapet och broderskapet tydligt tillsynes. De gamla fäderna sade: ”Man kan inte ha Gud som Fader om man inte har Kyrkan som moder.” I den gemensamma bönen samlar den Helige Ande lärjungarna i ”himlens sal”, tillsammans med Maria, Guds moder. Där kan de vända blicken mot Guds ansikte och lära känna hans innersta väsen.

I Sant´ Egidio-kommuniteterna runtomkring i världen samlas man och vänder sig till Gud i bön. Här får man bära fram alla sina förhoppningar, sin medkänsla och den oro man känner för ”de illa medfarna och hjälplösa”.(Matt 9:36-37) Hit räknas alla de som går under i våra dagars städer, de miljoner flyktingar som tvingats lämna sina länder, de fattiga som lever på samhällets skuggsida, och alla de som hoppas att någon ska bry sig om dem. Den gemensamma bönen innesluter rop, åkallan, längtan, önskan om fred, om tillfrisknande och om frälsning för alla män och kvinnor på vår jord. Bönen är aldrig tom. Den stiger ständigt upp till Gud. Ångest kan förvandlas till hopp, gråt till glädje, förtvivlan till munterhet, ensamhet till gemenskap vid nattvardsbordet. Så kan Guds rike snart komma mitt ibland oss människor!

continue...